FI EN

Forskarkarriärstegen främjar vetenskapens bästa

31.10.2016

Finlands Akademi stöder en forskarkarriärmodell som har fyra nivåer. Av dessa nivåer finansierar Akademin tre, dvs. doktorsfasen efter en disputation, den följande fasen med en forskare som blir självständig och som sista professorsfasen.

I den första fasen skrivs en doktorsavhandling, till exempel vid en forskarskola, i ett projekt som leds av en mer erfaren forskare eller vid en spetsforskningsenhet som finansieras av Akademin. Akademin finansierar inte denna fas på något annat sätt än inom ramen för de projekt som finansieras av den. I övriga fall är det universitet, forskningsinstitut eller stiftelser som sköter finansieringen.

På den andra nivån, dvs. i fasen efter disputationen, kan en forskare få Akademins finansiering för forskardoktorer. Denna fas kallas också den postdoktorala fasen. Akademins treåriga finansiering för forskardoktorer kan sökas 0–4 år efter disputationen. Det är inte alla forskardoktorer som får finansiering från Akademin, utan en del får finansiering från sitt eget universitet eller från en stiftelse. I sina projekt finansierar Akademin primärt forskare som redan har disputerat.

 Akademin har inget fast antal forskardoktorer, utan varje forskningsråd har fått en fullmakt som kan användas för detta ändamål och för akademiforskare, berättar vetenskapsrådgivare Sanna Marjavaara, som leder arbetsgruppen för forskarkarriär vid Finlands Akademi. Med stöd av denna kan forskningsråden dra upp riktlinjer om hur pengarna ska fördelas.

Antalet sökande om forskardoktorsbidrag har ökat fram till i år så att beviljandegraden redan minskat till cirka tio procent eller till och med under tio procent vilket enligt Marjavaara kan betraktas som smärtgränsen. I år var det första gången på länge som antalet sökande sjönk, och enligt Marjavaaras bedömning är orsaken till detta eventuellt både uppsägningarna vid universiteten och Akademins förändrade ansökningskrav i vilka man nu inkluderade ett mobilitetskriterium på sex månaders arbete i någon annan forskarmiljö. Uppsägningarna vid universiteten har i sin tur lett till att många unga forskare blivit tvungna att förflytta sig till något annat ställe för arbete och att de inte längre har en forskningsplats där de kan ansöka om en position som forskardoktorand.

”Nu begrundar man allvarligt på forskningsplatserna vilka som ska få en förbindelse. Alla får inte nödvändigtvis en sådan. Visst är det en stor insats även för ett universitet”, bedömer Marjavaara. Redan nu har man stött på att man till exempel vid forskningsinstitut lagt ner vissa linjer så att de forskare som får finansiering från Akademin landat på tomma intet och blivit tvungna att söka en ny forskningsplats.

Akademiforskarens finansiering ger en möjlighet att bilda en egen forskningsgrupp

Till den tredje forskarnivån hör självständiga forskare, till exempel forskare på nivåerna biträdande professorer och universitetslektorer. För dem och andra självständiga forskare har Akademin finansiering för akademiforskare. Även en forskare som är i denna fas kan få projektfinansiering. Hen kan också vara en så kallad tenure track-forskare, med andra ord en person i universitetets karriärsystem. Varje år väljer Akademin drygt 60 akademiforskare. Finansieringen för akademiforskare innefattar även medel för forskningskostnader, och med stöd av dessa kan man bilda en egen forskningsgrupp. Varje forskningsråd beslutar skilt om storleken av bidraget för forskningskostnader. Beviljandegraden inom bidragsformen för akademiforskare har länge varit cirka tio procent.

”Denna andel har ansetts vara snäv, men enligt de senaste utredningarna har Akademin ett helt bra antal akademiforskare med hänsyn till att det ofta är fråga om en miljoninvestering per forskare”, betonar Marjavaara. Hon påpekar också att finansieringen för en akademiforskare bidrar till avancemang inom karriären så att största delen av dem som fått finansiering senare blir professorer.

Henna Tyynismaa vid Helsingfors universitet hör till de forskare som fått akademiforskarfinansiering omedelbart efter positionen som forskardoktor – i hennes fall med en viss överlappning. I dag är hon samordnare inom akademiprogrammet Individualiserad hälsa – Från gener till samhället (pHealth).

”Jag tror inte att jag utan Akademins finansiering skulle vara forskare längre. Forskardoktorernas finansiering möjliggjorde rörlighet och för mig att vistas i London samt att jag som akademiforskare blev en självständig forskare”, bedömer Tyynismaa sin karriär.

Möjlighet till finansiering på alla nivåer

I den fjärde fasen kan en etablerad professor lämna en ansökan för ett akademiprojekt, en akademiprofessur eller en spetsforskningsenhet.

Professor Johanna Mappes vid Jyväskylä universitet är ett exempel på hur finansiering kan erhållas för alla faser från Akademin. Hon disputerade 1994 och fick ett år senare finansiering som forskardoktor och omedelbart därefter en tjänst som akademiforskare. I denna tjänst fick hon Akademins första vetenskapspris. Hon fick en stadigvarande professur i evolutionsekologi 2008 och en akademiprofessur 2009–2013. I dag är hon direktör för en spetsforskningsenhet. Dessutom har hon fått projektfinansiering.

”Jag är en storkonsument hos Akademin, tack för det! Akademins finansieringar har varit en ovillkorlig förutsättning för min forskarkarriär. Jag bedriver grundforskning, och Akademin är den viktigaste finansiären för grundforskning i Finland. Men visst var också stiftelsernas och universitetets stipendier viktiga i början av forskarkarriären”, berättar Mappes.

Akademins forskning ger också stöd då det gäller att få extern finansiering

Dessutom uppmuntrar Akademin att ansöka om finansiering utanför Akademin. Sökande har fått utbildning till exempel för ansökan om ERC-finansiering. Många forskare som verkar som akademiforskare har fått ERC-pengar. Marie Skłodowska-Curie-finansieringen är en annan bidragsform som möjliggör forskning utomlands. Dessutom kan ledare för forskningsgrupper med hjälp av MSCA-finansiering få bra forskare från utlandet till Finland. Denna kan sökas redan före disputationen.

Tyynismaa och Mikko Möttönen vid Aalto-universitetet har båda fått ERC-finansiering när de var akademiforskare. Tyynismaa anser att hon inte skulle ha rönt någon framgång i ansökan utan akademiforskarfinansieringen. Hon tror att ERC-finansieringen i sin tur är till hjälp för att komma in på en tenure track-karriär. Möttönen har fått ERC-finansiering redan tre gånger.

Efter disputationen inledde Möttönen med stöd av mobilitetsfinansiering från Akademin sin forskarkarriär vid Berkeley universitet i Kalifornien. År 2007 fick han forskardoktorsfinansiering, och omedelbart därefter en anställning som akademiforskare 2010. I dag är han gruppledare för spetsforskningsenheten för beräkningsmässig nanovetenskap. Dessutom fick han Akademins spetsprojektfinansiering.

”Jan anser att det har varit viktigt att jag själv som ung forskare kunnat ansöka om medel från Akademin. Annars hade jag inte kunnat samla meriter på mina egna villkor. Nu när mitt akademiforskarprojekt avslutats har jag försökt få en anställning som akademiprofessor. Det vore det följande stora steget som jag behöver i min karriär. Nu förnyas akademiprofessorsfinansieringen, och jag väntar ivrigt på om denna kunde ge bättre möjligheter att ta del i en djupgående utvärdering”, funderar Möttönen.

En utlänning har samma möjligheter som en finländare

En utländsk forskare har samma möjligheter att få finansiering som en finländare, om hen lyckas bli medlem i en finländsk forskningsgrupp. Marjavaara betonar att det viktigaste är forskningens karaktär och att den ligger i Finlands intresse. Andelen utländska forskare i Akademins finansiering motsvarar deras andel av sökandena.

Fransmannen Goëry Genty verkar i dag som professor vid Tammerfors tekniska universitet. Redan 1997 bekantade han sig som sommarstuderande med Finland. Han var 28 år när han disputerade vid Tekniska högskolan, dvs. nuvarande Aalto-universitetet, varefter han blev erbjuden en forskaruppgift. Han fick en bidrag för anställning som forskardoktor av Akademin och därefter en anställning som akademiforskare, vilket gjorde det möjligt för honom att bilda en egen forskningsgrupp. Han övergick sedan till en tenure track-karriär vid Tammerfors tekniska universitet. Dessutom har han från Akademin fått forskarmedel ur bland annat akademiprogrammet Fotonik och moderna avbildningsmetoder.

”Akademins finansiering har gjort det möjligt för mig att bilda en egen forskningsgrupp. Akademin har också gett mig en möjlighet att forska i fotonik i 15 år”, berättar Genty.

För den brittiska akademiforskaren William Hennah var orsaken att komma till Finland kanske en av de vanligaste, dvs. en kvinna. Han inledde sina studier vid King’s College i London. Där blev han intresserad av molekylgenetik, men övergick till neurovetenskaper och psykiatriska sjukdomar. Då träffade han en finsk flicka som han senare gifte sig med. Akademikern Leena Palotie erbjöd honom en möjlighet att skriva en avhandling i sin grupp. Och då flyttade Hennah till Finland 2000. Han fick dock EMBO-finansiering för två år vid Edinburghs universitet. Därefter återvände han till Finland och Finlands institut för molekylmedicin FIMM i Mejlans till Paloties grupp när han hade fått forskardoktorsfinansiering. Efter Paloties död fortsatte han som självständig forskare och fick akademiforskarfinansiering.

”För mig har det inneburit att jag kunnat bilda en egen grupp och etablera min forskarkarriär i Finland”, betonar Hennah. Han berättar att han också fått stipendier från stiftelser och Marie Skłodowska-Curie-finansiering, vilket har varit till hjälp för att skapa internationella samarbetsnätverk.

Ursprunglig text på finska: Leena Vähäkylä
Fotos: Pekka Kiirala och Anita Westerback

Senast ändrad 4.11.2016
  • FINLANDS AKADEMI
  • Hagnäskajen 6
  • PB 131
  • 00531 Helsingfors
Följ oss:
FacebookSlideshareTwitterYoutube
VÄXEL 0295 335 000
REGISTRATORS-
KONTOR
0295 335 049
FAX 0295 335 299
   
E-POST fornamn.efternamn@aka.fi
ÖPPETTIDER mån–fre 8.00–16.15
   
SÖK MEDARBETARE »
KONTAKTINFORMATION & FAKTURERING»
FRÅGA OCH TYCK TILL »