Olli Ikkala

1.1.2012-31.12.2016
Biologisk fysik och mjuka material inom fysiken
Aalto-universitetet

Olli Ikkala, Aalto-universitetet. Professor Ikkalas (f. 1953) forskningsområde är biologisk fysik och mjuka material inom fysiken. Hans forskningsgrepp ses som mycket innovativt inom materialvetenskapen där hans forskning möjliggör en framtida tillverkning av naturhärmande material av helt nytt slag.

Efter sin doktorsexamen från Tekniska högskolan blev Ikkala forskare och direktör på Neste Oy. Därifrån återvände han till Tekniska högskolan, först som äldre forskare och senare som professor i teknisk fysik respektive tillämpad fysik. 1998 utnämndes han till docent i polymerkemi vid Helsingfors universitet. Åren 2002–2005 var Ikkala direktör för Centret för nya material vid Tekniska högskolan och från och med 2005 centrets vetenskapliga direktör. Ikkala var akademiprofessor även 2005–2010.

Ikkala forskar kring självorganiserande biologiska strukturer och funktioner på nanoskala. Han eftersträvar att skapa nya biomimetiska material och att lägga till nya funktioner i dem som till exempel elektroaktiva, magnetiska eller absorberande egenskaper och till och med biologiska sådana.

Som första fas under sin period som akademiprofessor kommer han att tillsammans med sin grupp forska om starka naturmaterial – bland annat silke och pärlemor i musselskal – för att sedan utnyttja resultaten för tillverkning av mycket starka och lätta biomimetiska material. Materialen kan användas till exempel inom kommunikationsteknologin och i energisparande fordon. En tillämpningsmöjlighet är även reservdelar till människan, för vilket de undersökta materialen erbjuder ett nytt intressant angreppssätt. Den andra delen av Ikkalas forskningsplan syftar till efterhärmning och användning av biologiska processer, som selektiviteten i membraner. Med hjälp av selektiva biologiska membraner kan man omvandla kemisk energi till andra former och den vägen försöka få fram ”mjuka maskiner”.

Inom Ikkalas projekt undersöker man även möjligheten att tillverka de aktuella materialen mer storskaligt. Nya vetenskapliga möjligheter kan öppna sig när man med hjälp av biomimetikens medel förenar kompetensområdena inom biokemi, materialstrukturer, fysik, kemi och elektronik. Det föreligger utmärkta möjligheter att uppnå de först nämnda målen och de senare kan ge upphov till nya vetenskapliga genombrott.