Universitetens finansieringskris har många ansikten

I bokhyllan i våra arbetsrum på Stanforduniversitetet finns en stor svart ryggsäck. I kombination med utsikten över Silicon Valley är den en ständig påminnelse om universitets hot spot-läge: ryggsäcken är obligatorisk i alla arbetsrum på San Andreas förkastning, där risken för jordskalv alltid är närvarande. Även om inget skalv skulle komma under den närmaste framtiden känns det efter jordbävningskatastrofen i Japan i mars angeläget att gå igenom ryggsäckens innehåll: ett litet skyddstält, en aluminiumfilt, steriliserat vatten, torrproviant, en vevbar ficklampa, en led-lampa, en pincett för att plocka ut glasskärvor med, sårsalva, förbandsutrustning, tändstickor. Med andra ord en högst relevant ryggsäck med tanke på arbetarskyddet.

I Kalifornien – liksom överlag i USA – är den långsamma återhämtningen efter finanskrisen för ett par år sedan i kombination med delstaternas växande budgetunderskott idag ett större problem än naturkatastrofer. I Stanford och i andra privata universitet syntes finanskrisen för ett år sedan som en kännbar sänkning av värdet på universitetens kapital. I de statliga universiteten åter känns finansieringsunderskottet fortsättningsvis i form av ständiga nedskärningar i budgetfinansieringen. Kaliforniens universitet höjer i år terminsavgifterna, fryser löneförhöjningar, avstår från byggnads- och reparationsprojekt och lämnar lediga undervisnings- och forskningstjänster obesatta. De privata universitetens sparmetoder är i många stycken likadana, men där syns redan återhämtningen på finansmarknaden i form av växande donationer och avkastning på kapitalet.

Finansmarknadens återhämtning har emellertid varit långsam, och i synnerhet i Kalifornien har delstatens ekonomiska återhämtning varit ännu långsammare. Såväl de privata som de statliga universiteten befinner sig i en ekonomisk knipa som inte tycks ha någon ände. I Stanford, som mätt enligt donationskapitalets storlek är det tredje största privata universitetet efter Harvard och Yale, genomfördes ifjol ett sparprogram för att minska utgifterna med 100 miljoner dollar. I praktiken har det inneburit att över 500 arbetsuppgifter har dragits in partiellt, temporärt eller permanent. I Harvard var målet kännbart större. Siffrorna kan verka skrämmande. De innebär förändringar också i forskarnas karriärer, i synnerhet för forskare utan fast anställning.

De privata universiteten bildar emellertid ett undantag såtillvida att de största av dem är välfungerande storföretag med ett grundkapital som räknas i miljarder dollar. De kämpar med varandra om den bästa klientelen, dvs. de bästa studenterna, som sedan föräras möjligheten att årligen betala tiotusentals dollar i terminsavgifter. (Dessa kunder betjänas mångsidigt: ett extremt exempel är att en studerande vid Stanford kan hålla sin häst i något av universitetets stall mot en månadshyra på ca 500 dollar. Stallen har flera anställda som sköter om hästarna.)

Än då ett sådant universitets rykte och ”brand”, hur byggs det upp? ”Reputation building” är de förnämsta amerikanska universitetens främsta konkurrensmedel. Ett strålande rykte skapas och upprätthålls inte med vare sig reklambyråers trick eller med ständigt omformulerade strategier. De starkaste forskningsuniversitetens rykte bygger, mycket enkelt, på mångsidig och permanent högklassig forskning och undervisning. I dessa två hörnstenar har universiteten en konkurrensfördel som byggts upp under årtionden och århundraden. Yttre styrmetoder, såsom smal specialisering, intern konkurrens eller t.ex. rätlinjig poängsättning av forskningsrön som ett internt mått på forskarnas värde, tycks användas endast obetydligt vid USA:s forskningsuniversitet.

Stanforduniversitetets goda rykte är baserat på humaniora, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper: 80 procent av alla som avlagt grundexamen och 40 procent av doktoranderna studerar inom avdelningen Humanities and Sciences. Det starka ryktet bygger inte enbart på forskningens omfattning och mångsidighet, utan också på den omfattande övriga verksamheten: från flera konstnärsresidens, ett konserthus och två universitetssjukhus till räntestödet för personalens bostadslån och en lineäraccelerator (SLAC, som delstaten finansierar). Billigt är det inte, och att upprätthålla ett dylikt ”brand” med hjälp av en stark forskningskultur och en unik undervisningskultur kommer i framtiden att vara ännu dyrare. Den höga lärartätheten (5–7 lärare per studerande) kanske inte idag framstår som en hotande utgiftspost vid de privata universiteten, men situationen kommer att förändras. Att få fast anställning blir allt svårare. De disputerade universitetslärarnas (assistant professor och associate professor) snabba flytt mellan olika universitet påminner ibland om fotbollsspelarnas s.k. transferfönster.

Låter det bekant? Vi lever i en globaliserad värld.

Anne Kovalainen och Seppo Poutanen

Foto: Åbo universitet/kommunikationen