Pertti Alasuutari: Universiteten är inga innovationsfabriker

I motiveringen till den nya universitetslagen framhålls det att målet är att öka universitetens autonomi. I praktiken syftar de olika förnyelserna som är på gång till att förvandla universiteten till innovationsfabriker under statlig kontroll, och införandet av hierarkiska ledningssystem och ”strategiska tyngdpunktsområden” ska ytterligare höja deras produktivitet.

Exempelvis har undervisningsministeriet framfört ett krav om att alla universitet noggrannare än hittills ska definiera sina egna ”tyngdpunktsområden”, vilka bör beskrivas tillräckligt konkret och får vara högst tre stycken. Vid resultatavtalsförhandlingarna tillåts sedan universitetet att förhandla endast om finansiering som riktar sig till dessa områden. På detta sätt hoppas man eliminera ”överlappningar” och styra universiteten så de koncentrerar sig på de forskningsområden som har anvisats dem. Vid undervisningsministeriet verkar det även råda en klar uppfattning om vilken arbetsfördelningen kan tänkas vara mellan vårt lands universitet, dvs. vilka ”tyngdpunktsområden” finansiären kommer att godta för vart universitet.

Den nya totalkostnadsmodellen för forskningsfinansiering som erhålls från Finlands Akademi kommer i fortsättningen även att strängt styra finansiering till varje universitets tyngdpunktsområde. Eftersom universitetet förutsätts förbinda sig att betala en del av varje projekts kostnader ur egen ficka, så är universitetets förbindelse i samband med en ansökan om finansiering nu långt mer än bara en formalitet. Den är ett strategiskt beslut, som bidrar till att strömlinjeforma forsknings- och utvecklingsverksamheten vid varje institution och vid hela universitetet.

För att kunna göra dylika strategiska beslut behöver vi en hierarkisk ledningsmodell, och detta står den nya universitetslagen i beråd att utrusta oss med. Rektor får en starkare ställning än tidigare, och lagförslaget eftersträvar också att öka andelen utomstående medlemmar i universitetets styrelse. Målet med stiftelseuniversitet är att ge näringslivet en hel del att säga till om, vilket sannolikt leder till att den ”innovationsverksamhet” som tjänar näringslivet blir effektivare.

I den nya universitetslagen föreslås det också att avtalstiden för resultatförhandlingarna mellan universiteten och undervisningsministeriet ska sammanfalla med riksdags- och regeringsperioden, ”så att kopplingen till de riksomfattande målen stärks”. I praktiken innebär detta att partierna i samband med regeringsförhandlingarna kommer överens om sina ”innovationspolitiska” riktlinjer, och att universiteten sedan tilldelas finansiering för ”strategisk utveckling” utgående från dem.

Med andra ord håller man på att bygga om universitetsväsendet till en produktionsanläggning för innovationer som går i regeringens ledband, tydligen i förhoppningen om att den nya anläggningen i likhet med den mytiska Sampo ska spotta ut ny rikedom åt nationen. Makthavarna tycks ha hemfallit åt en föreställning om att universiteten ger den bästa avkastningen om t.ex. forskningen inom naturvetenskap och teknik riktas in uteslutande på de branscher som ger innovationer, medan den samhällsvetenskapliga forskningen riktas på att öka den administrativa effektiviteten.

Denna vision av det nya och mer effektiva universitetsväsendet innehåller dock ett grundläggande problem: vetenskapliga uppfinningar kan inte förutses. Vid det laget som de politiska beslutsfattarna tycker sig veta vilket område som kommer att ge upphov till de nästa stora innovationerna så är det väl snarare ett säkert tecken på att den vägen har nått sitt slut, eller att där redan trängs alltför många lycksökare.

Istället för en vetenskapspolitik som styrs av yttre motiv så kunde man med fördel lita på det vetenskapliga samfundets egen förmåga att uppskatta nivån hos universitetens olika enheter och således säkra grundforskningen. För att nå framgång måste vetenskapen stå en bit ifrån politiska och ekonomiska intressen, för vetenskapen grundar sig på att radikalt ifrågasätta de vedertagna sanningarna. Till exempel inom samhällsvetenskaperna innebär detta att forskningen inte kan tjäna dem som står vid makten – den borde istället hålla kritisk distans till allt som betraktas som självklart. Även om den huvudsakliga betydelsen hos sådan grundforskning inte är att göra sig nyttig, så kan den ofta visa sig vara till större nytta än forskning som söker efter tillämpningar. Exempelvis kunde kanske den världsomspännande ekonomiska recessionen som vi för tillfället befinner oss i kanske ha kunnat undvikas om det hade funnits fler tvivlare och olyckskorpar bland ekonomisterna – medan det däremot tydligen fanns alldeles tillräckligt många som utvecklade nya derivativinstrument.

Pertti Alasuutari
Akademiprofessor
Tammerfors universitet