Kim Wallin: Akademilagen hotar försvaga akademiprofessurens ställning i forskarsamhället

(26.08.09)

Jag har bekymrad följt beredningen av den nya Akademilagen, som hotar rasera akademiprofessurernas prestige och jämlikhet. Om akademiprofessorerna i framtiden står i anställningsförhållande till sina moderuniversitet kan dessa tillämpa sina egna löne- och anställningsvillkor. Som jag ser det leder det till att akademiprofessurernas prestige sjunker i forskarsamhället. De duktigaste forskarna kommer inte längre att söka till Akademins forskartjänster.

I dagens läge har en akademiprofessur hög status och en skälig lönenivå. Till och med internationellt framgångsrika, utomlands verksamma forskare har varit intresserade av att söka Akademins finansiering och komma till Finland för att bedriva sin forskning här. En definitiv styrka i det nuvarande systemet är att urvalet sker på basis av personliga meriter, oavsett moderorganisation. Det är viktigt att en akademiprofessor inte representerar någon viss organisation. Då är samtliga akademiprofessorer jämlika visavi arbetsvillkor och lön. Var och en kan också forska i ett ämne som han eller hon föreslagit för Akademin på eget initiativ, inte på grund av påtryckning från en organisation. Det ser jag som ett mycket starkt plus i det nuvarande systemet.

Den nya lagen skulle skapa en märklig administrativ relation mellan arbetsgivaren och akademiprofessorn: arbetsgivaren har inte rätt att ålägga den anställda arbetsuppgifter eller administrativa uppgifter, inte heller att till exempel bestämma om semestertider. Om lagen tolkas så att moderorganisationen har rätt att påverka akademiprofessorns arbetsuppgifter, förlorar professuren sin nuvarande betydelse. Vi hamnar då i en högst besynnerlig situation där den akademiska friheten är hotad.

Varför är då den friheten så viktig? För att den skapar maximala premisser för kreativitet. Den viktigaste egenskapen hos en akademiprofessur är att den ger sin innehavare frid att bedriva egen forskning. I tankearbete kan man helt och hållet koncentrera sig på det som för stunden intar den viktigaste platsen i hjärnan. Med tanke på den kreativa processen är det viktigt att det finns möjligheter att begrunda och vidareutveckla en idé i den stund den uppstår. Om idéerna inte ges tid förblir också uppfinningarna ouppfunna.

Som jag ser det kommer den nya Akademilagen också att öka den osunda konkurrensen mellan universiteten, ett fenomen som vi hittills har besparats. I det nya systemet blir det en allt viktigare merit för universiteten att få en akademiprofessur. Universiteten börjar lobba för sina egna sökande, angelägna som de är att inför industrins finansiärer framstå som ett högklassigt universitet. Sökandenas kompetens spelar en mindre roll, i och med att universiteten tar en del av professorns ära åt sig själva.

Jag fruktar att lagändringen leder till att de ekonomiska intressenas betydelse växer på bekostnad av den akademiska friheten. Det är möjligt att till exempel sektorforskningsinstituten ser akademiprofessurerna som en form av tilläggsfinansiering för sin egen forskning. Risken är då att en meriterad forskare beordras att söka en akademiprofessur inom ett visst, för arbetsgivaren viktigt ämne i stället för att göra sin ansökan efter egna preferenser. I längden leder det till en urvattning av den oberoende, fria forskningen. Då kan vi lägga ner hela Finlands Akademi och överföra forskningsfinansieringen till Tekes. Förhoppningsvis finns det ingen sådan medveten strävan i Finland.

Kim Wallin
Akademiprofessor
Statens tekniska forskningscentral VTT