Riitta Mustonen, överdirektör för forskning:

Dragningskraft, omsorg och rörlighet

03.04.2012

Europeiska kommissionen vill undanröja alla hinder för uppkomsten av ett genuint europeiskt forskningsområde (ERA, European Research Area) före slutet av 2013. Ett dåligt fungerande ERA-område har framförts som det största hotet mot europeisk forskning och således även mot europeisk konkurrensförmåga.

Bakom kommissionens kritik ligger det offentliga samråd i anslutning till ERAs problem och utveckling, där man hörde hundratals europeiska påverkare inom forskning och utveckling. Samrådet genomfördes förra hösten och svar inkom från alla medlemsländer, sammanlagt nästan 600.

Resultaten från samrådet offentliggjordes i januari 2012. Enligt Máire Geoghegan-Quinn, kommissionär för forskning, innovation och vetenskap, kan t.o.m. användningen av tvångsmedel (lagstadgande sanktioner) mot medlemsländerna komma att rekommenderas, om hindren för ERA-områdets funktion inte kan avlägsnas genom frivilliga åtgärder. Kommissionen kommer att ge sitt eget tillkännagivande om situationen i sommar och under de närmaste två åren kommer man att noga följa upp medlemsländernas agerande för att förbättra sakernas tillstånd.

I samrådet framfördes uppfattningar om det europeiska forskningsområdet ur många olika perspektiv: forskarkarriärer och rörlighet, gränsöverskridande samarbete mellan olika aktörer, forskningsinfrastrukturer, dataöverföring och fri informationstillgång, internationellt samarbete, jämställdhet mellan könen och etiska frågor samt uppföljningen av hela ERA-samarbetet. Eftersom kommissionen ser ut att lyfta fram en attraktiv forskarkarriär, lockandet av forskare till EU och forskarnas mobilitet som de utmaningar som kräver snabba insatser så går jag igenom samrådet till denna del.

Var ligger problemet?

Resultaten av samrådet är mycket bekant läsning. Problem finns både då det gäller att få forskare att komma till Europa och att få de färdigheter som krävs i den privata sektorn införlivade i utbildningen. Man anser att Europa visserligen producerar framstående forskare, men försöken att locka hit utländska forskare eller återflyttare är ineffektiva.  Allmänt taget är forskarna välutbildade och den europeiska doktorandutbildningen är mycket högklassig. Dock anses inte innehållet i grundexamina tillräckligt väl motsvara exempelvis behoven hos nya branscher på uppgång.

Den offentliga sektorn får kritik i egenskap av arbetsgivare: arbetsförhållandena och karriärvägarna för en forskare som arbetar inom den offentliga sektorn anses vara sämre än för den offentliga sektorns övriga sakkunniguppgifter.

Bland de viktigaste orsakerna till forskarkarriärens svaga dragningskraft nämndes förutom universitetens och forskningsinstitutens dåliga finansieringsläge rent generellt också tillgången till forskartjänster och de låga forskarlönerna. Ett bättre samarbete mellan den akademiska världen och den privata sektorn kunde också öka den offentliga sektorns popularitet.

Resultaten från samrådet betonar vikten av omedelbara åtgärder för att öka forskarbanans dragningskraft. Det som behövs är en konkurrenskraftig löneutveckling, tillräcklig social trygghet, tillräckligt långa anställningsförhållanden istället för visstidsanställningar samt åtgärder som syftar till jämställdhet mellan könen. I synnerhet för kvinnor lämpar sig sådana modeller där arbete och familj kan kombineras.

Problemen i anslutning till rörligheten är vida erkända i Europa. Enligt samrådet är finansieringen till stöd för internationell mobilitet (s.k. portability of publicly funded grants) otillräcklig. En orsak som framförts är bl.a. finansiärernas önskan att kontrollera hur deras pengar rör sig samt forskningsorganisationernas vilja att hålla fast vid sina forskare.

Bristen på en öppen och transparent europeisk rekryteringspolitik kritiserades också. Något som också framkom starkt var oron för protektionism och till och med nepotism. Det är önskvärt att forskningsorganisationerna skulle inse vikten av en strategi gällande forskarresurserna.

Resultaten från samrådet stöder än en gång uppfattningen att forskare från utomeuropeiska länder uppfattar våra arbetskrävande och invecklade bestämmelser och praxis gällande immigration som ett hinder. Något forskarpass, som skulle underlätta inresa och rörlighet för utomeuropeiska forskare, existerar inte.

Situationen i Finland

Universitetsreformen gav de finländska högskolorna en ökad självständig strategisk makt, som bland annat tar sig uttryck i form av en självständig rekryteringspolitik. Universiteten har också energiskt börjat rekrytera utländska forskare. Det verkar dock som om man ännu inte hittat någon gemensam nationell strategi för rekrytering och rörlighet.

I Europa finns exempel på en fungerande samordning av forskarmobiliteten på nationell nivå. Samarbete över de nationella gränserna bedrivs också. Exempelvis har det tyska Saarland, franska Lorraine, Luxemburg och Liege-området i Belgien ett gemensamt projekt gällande forskarrörlighet, där man erbjuder sådan gränsöverskridande finansiering som EU-kommissionen önskar samt en service som främjar forskarnas mobilitet och är avsedd för alla deltagare.

De problem som forskare från utomeuropeiska länder upplever är kända även i Finland. När det gäller att lösa denna utmaning är forskningssamfunden maktlösa, det krävs alltså ett klart aktivare samarbete med de nationella myndigheter som ansvarar för visum- och tillståndsärenden.

Vid sidan av sådan finansiering av rörligheten som bygger på bilaterala avtal och FiDiPro-programmet vill Finlands Akademi vill stödja internationell mobilitet som en del av all forskningsfinansiering. Akademin uppmuntrar forskare att djärvt använda den forskningsfinansiering de fått för en forskningsperiod utomlands (eller utanför den egna forskningsorganisationen). Exempelvis en akademiforskares eller forskardoktors mångåriga finansiering kan planeras så att den innefattar såväl en period utomlands som ett tryggt återvändande till hemlandet. Ett akademiprojekt ger å sin sida möjlighet till utländsk rekrytering och rörlighet på ett sådant sätt att forskarutbytet gynnar hela forskningsgruppen. Akademin öppnar även möjligheten till tematiska forskningsprojektansökningar med finansieringspartners från olika länder (USA, Kina, Indien, Ryssland med flera), vilka erbjuder utmärkta möjligheter till internationell rörlighet.

Akademin uppmuntrar också finländska forskare att modigt ansöka om forskningsfinansiering från utlandet. Finländska forskare borde ha goda möjligheter att få mer än vad som nu är fallet från exempelvis ERC:s forskningsfinansiering och Marie Curie-rörlighetsstipendier.

Moderna europeiska forskningsfinansiärer tar målen att öka rörligheten på allvar och strävar efter att utveckla sina finansieringsformer för att stöda rörligheten. Så också Finlands Akademi. Det som dock ännu onödigt ofta ur finansiärens synvinkel blir ett problem är besvärlig avtalspraxis vid den mottagande forskningsorganisationen, vilket påverkar möjligheten att verkligen ta den egna finansieringen med sig. Arbetet måste alltså fortsättas.

Hur gå vidare?

Ett genuint enhetligt europeiskt forskningsområde tros ha en enorm betydelse, särskilt i det rådande ekonomiska läget, där Europa snabbt behöver frön till ny tillväxt. Olli Rehn, kommissionens vice ordförande och ansvarig för ekonomiska frågor, talade vid offentliggörandet av samrådet i januari och betonade då i starka ordalag nödvändigheten av ett fungerande forskningssamarbete och forskningsområde som en förutsättning för tillväxt i Europa.

Genomförandet av ett genuint europeiskt forskningsområde finns inskrivet i tillväxtstrategin Europa 2020, som har uppställt ambitiösa mål för EU beträffande sysselsättning, utbildning, förhindrandet av utslagning samt klimat- och energifrågor. Ett fungerande och effektivt ERA-område utgör en del av strategins så kallade flaggskeppsprojekt Innovationsunionen.

Europeiska unionens råd har i februari 2011 avtalat om att hindren för ERA-området ska vara undanröjda före slutet av 2013. Kommissionen strävar nu efter att föra diskussioner med centrala intressentgrupper och aktörer i frågor som man gemensamt måste nå en överenskommelse om. Kommissionen har bråttom att hitta de utmaningar och problem som intressentgrupperna och aktörerna – oavsett land – kunde förbinda sig till att avlägsna. Kommissionen talar om ERA-utfästelser. Som samtalspartner har kommissionen nämnt paraplyorganisationer som representerar europeisk forskning, såsom Science Europe och EUA. Ur en nationell finansiärs perspektiv kan man inte annat än hoppas att diskussionen skulle föras på bred front och att man redan på förhand kan beakta eventuella aspekter av nationell lagstiftning.

Sammanfattningsvis kunde den del av samrådet som behandlar forskarkarriären summeras med tre ord: dragningskraft, omsorg och rörlighet. Aktörerna inom forskningspolitiken samt universiteten och forskningsinstituten har i uppgift att se till att en karriär som forskare fortsättningsvis är lockande och även ha omsorg om forskarna och deras arbetsförhållanden. Bakom all forskning finns mänskliga resurser: ingen spetsforskning kan fås till stånd utan spetsforskare, och inte heller utan konkurrens eller samarbete. Till dragningskraften och omsorgen hör också att främja och möjliggöra rörlighet. Forskaren och vetenskapssamfundet måste i sin tur inse rörlighetens betydelse för vetenskapens utveckling. Egen aktivitet behövs också.

Riitta Mustonen

överdirektör, forskning
Finlands Akademi